Dagen som passerat har från och till varit produktiv. Jag har större delen av dagen spatserat runt i mitt habitat onanerandes med knäckebröd i skorna djupt insjunken i världens viktiga frågor. Plågande känslor blandat med euforiskt befriande är vad kroppen och sinnet kännt.

Vad gör det egentligen för skillnad att jag går omkring funderandes på dessa angelägenheter, kan jag egentligen göra något? Åstadkomma något? Känns som jag bara klappar vinden.

Konflikter och tvister med andra, runt andra, mellan andra är sådant som genomsyrar dagen, ska det vara så? Behövs det verkligen? Har nog konflikter med mig själv och mitt inre, något som min psykolog Kent-claes är i stor vetskap om. Men behöver jag verkligen ha dessa? Var kommer dem ifrån, är det hjärnspöken jag hittar på själv? Klipska små monster som bosatt sig strax söder om min talamus där de ivrigt inmundigar hjärnsubstans samt signaler och spiller sin säd på de mest opassande platser. Nej nu får det vara nog, skall samtala med Kent-Claes om möjliga lösningar på detta problem, sådana som åker in och inte ut.

Men är Kent-Claes en brandman, eller utger han sig bara för att vara en?
Med den vetskap jag har idag känner jag att det i min omgivningen existerar alltför många individer som endast utger sig för att vara brandmän, men det är inte vatten som kommer ur deras slangar. Dessa individer har någon gång varit äkta brandmän men har under senare tid klivit in i spegeln och ut har trätt en annan personliget, ett mörkt alter-ego där individens forna egenskaper kvävts och bensinen får andas fritt.

Hur bekämpar man bensin?



PS. Jag har slut på knäckebröd